Ena foten före den andra i kroppens eget tempo.
Jag känner mig misshandlad
Såtillvida att de inte lyssnade när jag signalerade
Det behöver inte betyda att de hade för avsikt att skada mig
Men resultatet blev sådant
Jag känner mig överkörd
Ignorerad
Missförstådd
Offrad
Jag har en del i det själv också
Jag ville vara duktig – känna mig nöjd med min arbetsinsats och jag gjorde mitt allra yttersta för att det skulle bli bra för andra
Priset jag fick och får betala är allt för högt
Är det intressant för någon annan
Skulle publicering i blogg gagna någon annan
Skulle det gagna mig som person
Ser genast parallellen till prestation. Det ska ut i cyberrymden, annars finns det inte på riktigt?
Borde jag göra tvärtom. Slå av kontakten med de sociala medierna.
Vad tjänar jag på dem?
Vad förlorar jag utan dem?
Tanken med skrivandet är att sortera och i bästa fall konkretisera tankarna Det faller sig så att det emellanåt dyker upp oväntad insikt mitt i skrivandet
Det klarnar.
Läkaren pratade om att jag drabbats av ett samhällsfenomen
Man lastar på
Tills det brister
Sedan – då det brustit
försöker man analysera hur man ska
laga det trasiga
Det som kunde ha skonats
Man får kosta pengar då man gått sönder
Men innan ska det sparas och gnos
Vilket är mest lönsamt i längden?
Jag är inte som alla andra
Jag är inte en matlagande bullmamma
Är det ett misslyckande?
Jag är inte som alla andra
Jag är inte intresserad av heminredning
Jag tycker om att skapa, att gräva i jorden, att studera djur, att läsa. Men jag faller utanför mallen för hur en kvinna ”ska” vara.
Jag städar, tvättar och diskar när jag verkligen måste.
Inte mer än så.
Oftast mindre.
Hur känns det när du tänker på jobbet då
Frågar den som lastat på mig arbete som knäckt mig
Tja, sa jag, det känns inte avogt på något vis. Jag har ju inte hunnit släppa det riktigt
Jaha… säger den som lastat på mig arbete, jag trodde du skulle säga att du saknar oss!
Jo, men det gör jag ju.
Förstås.
Sa jag.
Medan jag tänkte att jag ju har så stort behov av att vara ifred
Just nu