Kategori: Anteckningar från förr

Så, vad kan jag då göra för att hålla mig ovanför ytan.

Andrum i form av lagom krävande aktiviteter. Lågintensivt.

Musik.

Ljudbok.

Träning – mental och fysisk

Jobba lagom. Lägga energin åt sidan och fokusera på att göra det jag måste. Inte mer.

Låta det vara jobbigt men försöka se bortom det.

Glädjas åt allt som är bra. Minsta lilla.

Dra ner på sociala medier. Intrycken stressar.

Gläds åt varenda liten positiv smula.

Ett skratt, en avslappnad hållning, prat om sånt som barn SKA prata om. ”Mamma vi krigar med pinnar…”

Ja det gladde mig.

Han stannade kvar på rasten och lekte. Han var glad när han kom hem.

Krig. Vi ska kriga för dig, älskade barn!

Så återstå nu bara

Att stå där igen

Hjälplös likt ett träd

Som ser löven falla ett efter ett

Inför vinterns intågande

Jag slits, tärs, våndas.

Låt mig bara få en riktning och utstakade ramar för vägen framåt.
Jag vill göra det som är rätt. Eller det som är minst fel. Det som gör mest gott och minst ont.

Jag kan kapa av ett ben eller en arm för mitt barn.

Väntan. Att vänta på andra. Outhärdligt.

Jag blir ettrig, osalig, utåtagerande och uppfattas antagligen som väldigt jobbig.

Jag kan inget annat. Inte just nu.

Kan skrivandet vara vägen

Min väg

Ur oro och frustration

Som att prata med sig själv

Men tömma ut tankarna på ett papper

Eller i en telefon 

Eller dator

Spelar det någon roll vilket medel man skriver i? Måste det skrivna bli sett av någon annan?

Av någon anledning flödar språket bättre då jag skriver än när jag pratar

Genast undrar jag vad det beror på

Egentligen spelar det ingen roll

Skrivande och läsande är ju jag

Mitt uttrycksmedel – orden, de skrivna

Att få lasta av sig

Lasta ur

Ventilera

Lufta

Lätta

Kanske också lägga undan. När man lagt ut tankarna på papper/skärm. Kanske är det bra att konkret kunna stänga/släcka/lägga bort de tankar man skrivit ner.