Jag slits, tärs, våndas.
Låt mig bara få en riktning och utstakade ramar för vägen framåt.
Jag vill göra det som är rätt. Eller det som är minst fel. Det som gör mest gott och minst ont.
Jag kan kapa av ett ben eller en arm för mitt barn.
Väntan. Att vänta på andra. Outhärdligt.
Jag blir ettrig, osalig, utåtagerande och uppfattas antagligen som väldigt jobbig.
Jag kan inget annat. Inte just nu.
Lämna ett svar