Dels är det helt normalt att känna en stress i sammanhanget. Dels finns en hel del positiva saker att ta fasta på. Jag måste påminna mig om dem då det känns tungt. Samtidigt vara varlig med mig själv. Lägga andra krav åt sidan. Våga slarva och höfta. Andra har gjort det förr och kommit undan med det.
Problemet är att det känns som att jag fuskar. Men egentligen har ingen annan satt nivån. Oftast är det min egen inre kravnivå som är hög.* Och antagligen per automatik.
Var lite smart – låt studenterna tänka själva mycket mer. Dels behöver de det. Och så även jag.
*) Nej, vet jag vad! Här, år 2025, håller jag verkligen inte med mig själv. Jag gör ett bra jobb. Jag respekterar de studenter som kämpar med lärande. Jag ska ha möjlighet att hålla en hög nivå!
Lämna ett svar